Arkiv för 2013

I år blir det en GOD jul! Och helst inte vit.

Kategori: Inspiration | Skrivet: Dec 22, 2013

“Ja, jag törs påstå att det med största säkerhet ligger till så. Indikationsvärdena från blodprovet jag tog ligger på 30 respektive över 300. Båda ska ligga runt 7”.

Det var Gudruns allvarliga besked till mig över telefon tisdagen den 23e april. Så vi sågs snart igen, jag och Gudrun. Den här gången var det inte för att äta påskmiddag på min lammtagine med bulgur och ingefärscheesecake - en middag som var upptakten till blodprovet hon föreslog få skicka en remiss på. Utan nu var det på 13e våningen i Odenplans läkahus - jag på britsen i fosterställning med tårade ögon och med en mage som rörde på sig INIFRÅN. Gudrun iklädd vit rock och utrustad med en kameraförsedd lång svart styv slang som blixtrade av starkt ljus i ena änden. Men just nu såg man inte det för den var långt nedanför min övre magmun. “Jaaah!!. Det här är ännu tydligare än på flickan imorse! Du har i princip inget tunntarmsludd alls Ulrika!” Hon utbrast detta med sådan segervisshet så man kunde tro att skärmen hon tittade på, förkunnade avgörande fakta i ett brottsmål.

Under vårt korta samtal efter gastroskopin bedyrade Gudrun att “det här skulle gå så bra, så duktig som jag var på att laga mat!”. Och nej nej, kanelbulle skulle jag inte äta någon igen. Nu skulle jag äta majs. Och “ren mat” som hon uttryckte det. Jag satt som en nickedocka i chock och undrade vad hon pratade om.

Jag? En matallergi? Aldrig mer äta vetemjöl?

Ridå.

UllisBullis - tror ni det smeknamnet kommer sig av att jag pöser över runt midjan? Gissa igen. Nej, det handlar om mina sjukt goda kanelbullar som jag brukade baka. Och annat bröd med för den delen. Jag skulle nästan våga påstå jag är omtalad i vissa kretsar för mina höga, smakrika surdegsbröd med perfekta glutentrådar. Som jag bakade långt innan hipstern ens funderade på att odla skägg.

Så när ni under valborgshelgen drack finöl (gjord på MALT) och åt säsongens första rabarberpaj, gick jag igenom en identitetskris. Ett flera veckor långt sorgearbete väntade. Jag har gråtit på COOP Medborgarplatsen när jag av misstag förirrat mig bort till butiksbageriet på övre plan. Lotta Lundgrens lasagne som jag hade i frysen iddes jag inte ens slänga utan gav bort på jobbet. Jag begravde min hobby bakningen, bara för att gräva upp den igen när Friends of Adams brödbok en dag låg i brevlådan. Via envis skepsis, övergick sakta sorg och förakt till positiv tillförsikt.

Jag vet att jag låter dramatisk och bitter. Konstigt, eftersom det är så långt ifrån verkligheten man kan komma! För jag och min mage lever ett helt nytt liv tillsammans. Det påbörjade vi 5 dygn efter den cold turkey på allting gluten jag gjorde när gastroskopin var klar. Min tillvaro ser helt annorlunda ut nu och jag mår så otroligt mycket bättre på alla sätt och vis! MÅNGA har dagarna varit då jag i ren tacksamhet har velat skicka blommor och choklad till Gudrun.

Men det har suttit LÅNGT inne att erkänna hur det ligger till, här i finsalongerna hos PS. Var mitt första blogginlägg 10 dagar gammalt när jag fick min diagnos? Här på PS skulle jag ju leva upp till bilden som den foodie jag uppenbarligen hade rykte om mig att vara. Få skriva blogginlägg för ett nystartat koncept om proffsköket, riktat till den initierade hemmakocken var den finaste bekräftelsen jag kunde få. Och nu kände jag mig plötsligt som en stor ond bluff… Min egentliga introduktion skulle ju ha varit “Hej, jag heter Ulrika och jag är med Glutensjukan” men jag var förväntad sporta min smala kunskap inom polishdegar, baguetteplåtar och hembakta bagels. Med vilken rätt då? Trovärdigt? Not.

Vad som också har bidragit till min tystnad har varit en skam. För så sakteliga gick det upp för mig hur jag levt mitt matliv de senaste 15-20 åren. Ont i magen, buller i magen, gasig, ibland helt trasig, på bajstoaletten flera gånger om dagen, socialt begränsande armsvettningar, oförklarlig feber och en bottenlös trötthet. Allt det var jag ju van att leva med. Men insikten om att jag gått omkring med en konstant inflammation i tunntarmen, ett immunförsvar som pumpat dygnet runt och haft noll i näringsupptag, DEN var knäckande. Jag skäms fortfarande inför mig själv när jag tänker på vad jag utsatt min stackars kropp för. Och jag känner bitterhet på riktigt inför den räcka läkare som har konstaterat min återkommande och allvarliga järnbrist men som inte haft kunskapen lägga ihop ett med ett eller har sett det som sin uppgift att gå till botten med problemet.

Men annat är det med Gudrun, min GASTROENTEROLOG. Vi sågs igen för bara några veckor sedan. Det första hon sade var att jag hade fått ny fin färg på kinderna, något som var vanligt hos glutenallergiker som blivit glutenfria. Det värmde att få höra. Sen gjorde vi om den där mindre behagliga undersökningen, framför samma skärm. Jag hade önskat hon hade utbrustit i ett “Jaah!” till. Den här gången över hur fint det såg ut och att tunntarmsluddet som jag målmedvetet odlat i drygt 7 månader, var på plats igen. Och det ÄR på gång luddet, men det tar sin lilla tid på sig. Under tiden ska jag bli proffs på rismjöl och psylliumfrö. Och årets julskinka är griljerad med mandelmjöl.

Dela inlägg med andra
1 Kommentarer Kommentera

I sä... sällskap 24/7

Kategori: Inspiration | Skrivet: Nov 24, 2013

Clementiner, grönkål, lutad fisk, saffran, julmust - det finns mycket att stoppa i sig som liksom är i säsong just nu. Och som kanske egentligen bara smakar just nu. Julbordet ska hållas skyldigt till mycket.

Men jag vill uppmärksamma en annan liten goding som inte står i maskopi med julen! De mörkt röda, stooora, söta granatäpplena. Sött, syrligt, törstsläckande och en vitaminbomb på samma gång. Med det perfekta tuggmotståndet.

I år här jag helt förlorad. Jag har haft ett granatäpple gående sen i början av oktober. Utan avbrott. Dvs en glasburk eller plastbytta med kärnor i som så fort den sinar, ersätts med skörden av en ny frukt. Och jag känner på mig det kommer pågå i många veckor till. I yogurten. På havregrynsgröten. Som topping på råkostsalladen. Till kladdkakan. På panna cottan. Eller naturell, med sked direkt ur glasburken.

Sen oktober, då den här bonanzan började, har kärnorna gått från ganska syrliga eller rent utav intetsägande i smaken, till vad de ska smaka. De har haft färgen av en urblekt version av sitt bästa jag. Skalets färg verkar stå i proportion med färgen på kärnorna? Det är en av mina empiriska slutsatser, utan att vara expert på området. Och STORA ska de här favoritäpplena vara.

Men nu börjar det likna nåt! Frukterna som jag köper från ICA Supermarket har blivit mörka i skalet, nästan lite brunfläckiga. Mogna antar jag. Själva äpplet är ju frukten efter blomman på trädet. Som på norra halvklotet fick blomma under sommaren och nu har hunnit utveckla sin fröbärande fruktkropp. Som nyponet! Från rosa skira blommor lagom till midsommarsillen, till klara nyponfrukter som lyser upp det kompakta novembermörkret.

Jag och granatäpplet går faktiskt inte så långt tillbaka i tiden. Vet att jag läste om det i Flyga Drake av Khaled Hosseini för många år sedan. Då gick det upp för mig att tranbär och granatäpplen är som att jämföra äpplen och päron (i bokstavlig bemärkelse). Jag lärde mig även att afghanska granatäpplen från Kandahar-regionen är i världsklass. Genom att stötta lokala granatäpplebönder, köpa juice producerad i Afganistan kan man som konsument motarbeta landets export och odling av opmium. Vars skörd ju inte alls har lika hög halt av antioxidanter.

Att “rensa” ett granatäpple har blivit lite av ett moment hemma i köket. Som att mata surdegen, rosta granola, slänga ihop en plåt knäckebröd. Små ritualer som är förknippat med tillfredsställelse och mys. Och detta att rensa, eller kanske skala äpplet, verkar vara en tröskel för många. Vilket inte är det minsta märkligt. Någonstans läste jag t o m att “granat” måste ha uppkommit för ett att öppnat äpple stänker juice, så aggressivt att det kan liknas vid en granatattack. (Men det stämmer såklart inte - granat härstammar ur det italienska ordet för frö). Med följden att vita köksluckor och kakel blir rödprickiga, i en nyans som kanske för tankarna till mycket mer obehagliga kökshändelser.

Men frukta icke! För det finns ett sätt som bespar er missfärgade kläder. Jag lärde mig det för många år sedan i brittisk TV, av den alltid så förföriska Nigella Lawson: dela granatäpplet längs med dess midja med din vassaste kniv och sänk sedan ner de båda halvorna i en skål med ljummet vatten. Här är det svårt att inte färga ner skärbrädan men det gör ju inte så mycket. I med händerna och pilla försiktigt loss kärnorna - de sjunker till botten i granatäpplesjön och fruktkött och krafset flyter till ytan!

Eller så gör man som det här proffset.

Snart är blodapelsinen i säsong. Och då, då kommer jag bjuda på ett recept ni sent kommer glömma om ni lagar det. Det är resultatet av mitt livs bästa kulinariska felsteg. Och när jag tänker efter - med granatäpple till skulle det bli ännu bättre.

Dela inlägg med andra
0 Kommentarer Kommentera

Pumpan och brysselkålskomplexet

Kategori: Inspiration | Skrivet: Nov 03, 2013

Pumpans claim to fame är onekligen Halloween då de tynger grönsaksdiskarna hos varenda matvarubutik. De där gula bumlingarna som karvas på sitt innehåll, får ögon, grin och ljuslykta i för att lysa upp farstukvisten. Jag har uppmärksammat att årets nyhet är kräkande pumpor och lämpligt nog bidrar till helgens läbbiga tema. Jag har sett att mos av pumpans innanmäte och ätklar guacamole illustera kräkset, som är utplaceras mycket trovärdigt framför pumpahuvudest utskurna munnen. Den associationen gör ju onekligen "ät-mig"-pitchen ännu svårare ta hem.

Sen finns det pumpor som man dekorerar med. De är små och söta. Gulspräckliga, gröna med oreanga breda ränder, skapade i högst organiska former, med knottror och tuppkam. När dekorationspumporna legat framme tillräckligt länge, torkar köttet och fröna skramlar omkring därinne och den låter som en hel maracas.

ÄTA pumpa är det färre som gör, tror jag.

Jag känner varmt för säsongens pumpor. På samma sätt ömmar mitt hjärta för brysselkål i Januari. Då tittar ingen åt de stackarna längre. Julbord och kalkonmiddagar har vi lagt bakom oss. Nätkorgar med små kålhuvuden går för en spottstyver. Ett helt år till ska de behöva vänta innan de får en stund i rampljuset igen. Och ja, jag äter faktiskt gärna brysselkål året runt.

I syfte att äta pumpa är en god referens herr Butternut - en stor favorit hos mig. Sen min tid som Londonbo ska tilläggas. Före det ska jag erkänna att butternutpumpan var en anonym och osedd knöl i grönsaksdisken. Attraktionskraften var inte större än hos en rotsak. Men det var innan jag flyttade till London, bodde granne med Portobello Road market och behövde koka soppa på en spik. Dvs hade en minimal budget för ack så många luncher och middagar som skulle tillagas. För då lärde jag mig veta bättre och butternutpumpan sprang om de flesta vintergrönsaker på min lista.

Jag har promotat herr Butternut  till höger och vänster i min bekantskapskrets, jag har rostat, kokat och t o m bakat några av mitt livs godaste mjuka kakor på den. Och jag laborerat mig fram till att en kombination av Butternut + fänkål + apelsinzest + saffran är svårslagen.

Sen har vi fru Kabocha. Den mörkt gröna i raden av pumpor som man presenteras till i grönsaksdisken. Delikat. Även om jag upplever att den är något svårare hitta här hemma i Sverige. De Nya Zeeländskt odlade är tydligen toppklass.

Och av allt ätbart på pumpa återkommer jag gång på gång till sopporna. Det finns ett recept som jag vågar påstå ligger på topp 3 av soppor jag har lyckats med (och jag har kokat ett par stycken i mina dagar). Bästsoppan har jag bl a lagat på Crown Prince (den LJUST gröna pumpan som bilden till inlägget är på) men tycker att butternutten gör sig snäppet bättre. Fruktköttet hos en Crown Prince är aptitretande guldgult men för kompakt. Och mycket rikt på kärnor (och de kan man pilla ut, skölja, torka och rosta för att ha i Grenolan om man är lagd åt det hållet).

Så. Tittar du åt alla pumpor som just haft sin högtid, känner medlidande och bestämmer dig för att ge dem den upprättelse de förtjänar, ge den här lilla anrättningen en chans! Men en liten varning är på sin plats. Man får passa sig när man klyver en pumpa - de gör respektinbjudande motstånd. Skulle den rulla undan när man lägger så hårt tryck på kniven är det lätt att göra sig illa.

Vänd 6 färska tomater i halvor i olivolja. Likaså bitar av 1 hel urkärnad, skalad pumpa av något slag.

Ugnsbaka tills bitarna av pumpa är mjälla och fina. Vispa ur långpannan med, vad du tycker är, ett gott vitt vin.

Ha en kastrull med ärbar varm buljong redo, dryga litern. I med vinvispet och bakade grönsaker.

Tillsätt eller ta ev bort vätska så att soppan inte blir för tunn. Mixa med mixerstav till lagom konsistens, lite halvklumpig sådär.

Smaksätt med 1 tsk chili flakes, 1 krm spiskummin, 1 krm gurkmeja, 2 msk mango chutney, 1 msk röd pesto, en halv näve finhackad bladpersilja.

Salta och vitpeppra.

Rör ner 1 dl majskorn, 1/2 dl svarta oliver i halvor och sist men inte minst, brynta slantar av chorizo eller salsiccia.

Dela inlägg med andra
1 Kommentarer Kommentera

Tack för din anmälan!

Snart kommer du få vårt nyhetsbrev med tips och inspiration direkt från proffsköket. Håll även utkik efter din rabattkod på 25% som kommer i ett separat mejl och som gäller ditt första köp i vår webbutik. Välkommen!

Stäng
Köp