Arkiv för dec 2013

I år blir det en GOD jul! Och helst inte vit.

Kategori: Inspiration | Skrivet: Dec 22, 2013

“Ja, jag törs påstå att det med största säkerhet ligger till så. Indikationsvärdena från blodprovet jag tog ligger på 30 respektive över 300. Båda ska ligga runt 7”.

Det var Gudruns allvarliga besked till mig över telefon tisdagen den 23e april. Så vi sågs snart igen, jag och Gudrun. Den här gången var det inte för att äta påskmiddag på min lammtagine med bulgur och ingefärscheesecake - en middag som var upptakten till blodprovet hon föreslog få skicka en remiss på. Utan nu var det på 13e våningen i Odenplans läkahus - jag på britsen i fosterställning med tårade ögon och med en mage som rörde på sig INIFRÅN. Gudrun iklädd vit rock och utrustad med en kameraförsedd lång svart styv slang som blixtrade av starkt ljus i ena änden. Men just nu såg man inte det för den var långt nedanför min övre magmun. “Jaaah!!. Det här är ännu tydligare än på flickan imorse! Du har i princip inget tunntarmsludd alls Ulrika!” Hon utbrast detta med sådan segervisshet så man kunde tro att skärmen hon tittade på, förkunnade avgörande fakta i ett brottsmål.

Under vårt korta samtal efter gastroskopin bedyrade Gudrun att “det här skulle gå så bra, så duktig som jag var på att laga mat!”. Och nej nej, kanelbulle skulle jag inte äta någon igen. Nu skulle jag äta majs. Och “ren mat” som hon uttryckte det. Jag satt som en nickedocka i chock och undrade vad hon pratade om.

Jag? En matallergi? Aldrig mer äta vetemjöl?

Ridå.

UllisBullis - tror ni det smeknamnet kommer sig av att jag pöser över runt midjan? Gissa igen. Nej, det handlar om mina sjukt goda kanelbullar som jag brukade baka. Och annat bröd med för den delen. Jag skulle nästan våga påstå jag är omtalad i vissa kretsar för mina höga, smakrika surdegsbröd med perfekta glutentrådar. Som jag bakade långt innan hipstern ens funderade på att odla skägg.

Så när ni under valborgshelgen drack finöl (gjord på MALT) och åt säsongens första rabarberpaj, gick jag igenom en identitetskris. Ett flera veckor långt sorgearbete väntade. Jag har gråtit på COOP Medborgarplatsen när jag av misstag förirrat mig bort till butiksbageriet på övre plan. Lotta Lundgrens lasagne som jag hade i frysen iddes jag inte ens slänga utan gav bort på jobbet. Jag begravde min hobby bakningen, bara för att gräva upp den igen när Friends of Adams brödbok en dag låg i brevlådan. Via envis skepsis, övergick sakta sorg och förakt till positiv tillförsikt.

Jag vet att jag låter dramatisk och bitter. Konstigt, eftersom det är så långt ifrån verkligheten man kan komma! För jag och min mage lever ett helt nytt liv tillsammans. Det påbörjade vi 5 dygn efter den cold turkey på allting gluten jag gjorde när gastroskopin var klar. Min tillvaro ser helt annorlunda ut nu och jag mår så otroligt mycket bättre på alla sätt och vis! MÅNGA har dagarna varit då jag i ren tacksamhet har velat skicka blommor och choklad till Gudrun.

Men det har suttit LÅNGT inne att erkänna hur det ligger till, här i finsalongerna hos PS. Var mitt första blogginlägg 10 dagar gammalt när jag fick min diagnos? Här på PS skulle jag ju leva upp till bilden som den foodie jag uppenbarligen hade rykte om mig att vara. Få skriva blogginlägg för ett nystartat koncept om proffsköket, riktat till den initierade hemmakocken var den finaste bekräftelsen jag kunde få. Och nu kände jag mig plötsligt som en stor ond bluff… Min egentliga introduktion skulle ju ha varit “Hej, jag heter Ulrika och jag är med Glutensjukan” men jag var förväntad sporta min smala kunskap inom polishdegar, baguetteplåtar och hembakta bagels. Med vilken rätt då? Trovärdigt? Not.

Vad som också har bidragit till min tystnad har varit en skam. För så sakteliga gick det upp för mig hur jag levt mitt matliv de senaste 15-20 åren. Ont i magen, buller i magen, gasig, ibland helt trasig, på bajstoaletten flera gånger om dagen, socialt begränsande armsvettningar, oförklarlig feber och en bottenlös trötthet. Allt det var jag ju van att leva med. Men insikten om att jag gått omkring med en konstant inflammation i tunntarmen, ett immunförsvar som pumpat dygnet runt och haft noll i näringsupptag, DEN var knäckande. Jag skäms fortfarande inför mig själv när jag tänker på vad jag utsatt min stackars kropp för. Och jag känner bitterhet på riktigt inför den räcka läkare som har konstaterat min återkommande och allvarliga järnbrist men som inte haft kunskapen lägga ihop ett med ett eller har sett det som sin uppgift att gå till botten med problemet.

Men annat är det med Gudrun, min GASTROENTEROLOG. Vi sågs igen för bara några veckor sedan. Det första hon sade var att jag hade fått ny fin färg på kinderna, något som var vanligt hos glutenallergiker som blivit glutenfria. Det värmde att få höra. Sen gjorde vi om den där mindre behagliga undersökningen, framför samma skärm. Jag hade önskat hon hade utbrustit i ett “Jaah!” till. Den här gången över hur fint det såg ut och att tunntarmsluddet som jag målmedvetet odlat i drygt 7 månader, var på plats igen. Och det ÄR på gång luddet, men det tar sin lilla tid på sig. Under tiden ska jag bli proffs på rismjöl och psylliumfrö. Och årets julskinka är griljerad med mandelmjöl.

Dela inlägg med andra
1 Kommentarer Kommentera

Tack för din anmälan!

Snart kommer du få vårt nyhetsbrev med tips och inspiration direkt från proffsköket. Håll även utkik efter din rabattkod på 25% som kommer i ett separat mejl och som gäller ditt första köp i vår webbutik. Välkommen!

Stäng
Köp