Praktikanter, framtiden och allt annat

Kategori: Debatt, I proffsköket | Skrivet: Mar 20, 2015

Jag älskar att lära ut.

Väldigt mycket faktiskt. Det är något fantastiskt att kunna få föra kunskap vidare, att visa någon hur det fungerar i både teori och praktik och sedan se någon ta sig till detta och utvecklas, det är en makalös känsla. Nästan på samma sätt som det är en makalös känsla att känna att man lärt sig något nytt och själv utvecklats.

Ska vi säga att det är två sidor av ett väldigt värdefullt mynt, så får jag känna mig lite poetisk också?

 

I de flesta restaurangkök får vi in praktikanter, av alla möjliga karaktärer och typer.

Allt ifrån målmedvetna, kunskapstörstande ungdomar som mer än gärna vill vara med på vad som än kokar i en gryta, till ganska ointresserade och skoltrötta ditto, som mest av allt vill ta sig igenom skolgången med någon form av betyg.

Inblandat bland dessa finns medelålders män och kvinnor som vill göra en U-sväng i karriärsvalet och de som fortfarande inte kan bestämma sig om de faktiskt tycker restauranglivet verkar kul eller inte.

Okej, nu förstår jag om ni tänker ”guuud, vad han generaliserar nu…”, men det blir faktiskt lättast så, ni får jobba lite med mig här nu, så kanske jag kan komma till en poäng senare. Jag kan inte lova att jag kommer göra det, men jag ska försöka, okej? Okej!

 

Hur som haver, vi får alltså in all de här människorna till våra kök och det är ett litet äventyr med var och en på sitt sätt.

Ena sekunden kan de misslyckas med allt de tar sig för, till att nästa stund överraska dig med fantastiska resultat och vice versa. Vissa tar sig igenom ganska tyst och obemärkt, andra är som en storm som drar förbi, på både gott och ont.

Och det är inte lätt att ha med praktikanter att göra, tro mig. I kök jobbar du väldigt nära och intensivt med andra människor under pressade och stressade former, det är lätt att tappa humöret och det är lätt att bli frustrerad. En bra arbetsledare vet med sig att det är A och O att den som ansvarar för praktikanten kan hålla huvudet kallt, även när allt rasar.

 

Första gången jag praktiserade i ett restaurangkök var jag 14 år. Det var en bättre restaurang här i Stockholm och de hade, kanske lite motvilligt, gått med på att ha mig där i två veckor.

Det är överväldigande att för första gången i sitt liv se en köksbrigad i arbete.

Jag minns än idag doften av de grytor som redan tidigt på morgonen stod på spisarna, chocken när jag insåg att alla skaldjur, bortsett från smögenräkorna, var färska och levande vid leverans, hur snabbt och effektivt allting verkade och hur de alla såg ut som om de aldrig gjort något annat sedan de lärde sig att gå.

Det var skrämmande och lockande på samma gång. Så var det även när jag gick in som praktikant under gymnasietiden. Lägst på hierarkin i alla avseenden och med den mentala mognad som de flesta 18-åriga killar har så är det lätt att vara osäker och rädd för att göra bort sig, varje misstag kändes ju som att min karriär var över innan den ens hade börjat!

Sen kanske jag var lite väl känslig, om vi nu ändå passar på att vara ärliga här.

Men jag försöker ändå komma ihåg det när jag får in en ny praktikant och genom åren har jag satt upp några regler i mitt huvud som jag alltid försöker ha i åtanke:

  1. Praktikanter gör fel, men det är aldrig deras fel.
  2. De är här för att lära, inte för att jobba.
  3. Bjud in och inkludera, väck deras intresse.
  4. Anta aldrig att de förstår exakt vad du menar.

Den där sista punkten brukar vara ganska viktig att komma ihåg.

 

Det är inte lätt att vara praktikant, lika mycket som att det inte är lätt att lära ut. Det är en ge&få-situation som förhoppningsvis är både krävande och givande. För många, mig inklusive, så är det ofta på praktikplatsen första jobbet ges.

Många blir chockade över vad det faktiskt innebär att jobba som kock, att det är så många timmar som det är, att lönen är så pass låg som den är, att stressen är så pass tung, det är lätt att missa allt det som gör det här yrket till något fantastiskt.

 

Det ligger på vårat ansvar, vi som jobbar inom restaurang, att visa detta. Vi måste göra rent framför vår port likväl som i vår källare. Att jobba i kök kommer alltid vara hårt, krävande och slitsamt, men det kan vara så mycket mer än vad det är idag.

Jag är övertygad att om yrket kock blir attraktivare för de unga idag, finns allt för oss att vinna. Tänk på alla talanger och förmågor som vi kanske går miste om, enbart för att vi inte kan erbjuda en arbetsplats med värdiga arbetsförhållanden för alla.

Det gör mig illa när jag får höra av en fruktansvärt talangfull 23-åring att hen redan blivit så bitter på denna bransch att hen aldrig mer vill gå och äta ute.

Det gör mig illa när en av de bästa kollegor jag haft äran att arbeta med slutar för att hen varje dag känt sig diskriminerad.

Det gör mig förbannad när förstörda ryggar, fötter, händer och nackmuskler skrattas bort av arbetsgivare som något som ”ingår” i branschen. Att det hör till.

Kan vi inte bättre än så här? På riktigt?

 

Jag kan idag, nu när jag snart har jobbat i 10 år i branschen, se tillbaka på dels mina egna år som osäker praktikant, som säkerligen drev mina praktikplatser halvt till vansinne med allt jag ställde till med (fråga bara Linn som gästbloggar här, t.ex.), samtidigt som jag också kan se de praktikanter jag själv har varit med och format. Som har tagit sig till helt fantastiska arbetsplatser och utvecklats till sådana gedigna kockar. Eller de unga begåvningarna som jag vet kommer att kunna nå längre än vad de någonsin kan föreställa sig.

Som sagt. Det är en makalös känsla.

Tack för din anmälan!

Snart kommer du få vårt nyhetsbrev med tips och inspiration direkt från proffsköket. Håll även utkik efter din rabattkod på 25% som kommer i ett separat mejl och som gäller ditt första köp i vår webbutik. Välkommen!

Stäng
Köp