Den dysfunktionella familjen

Kategori: I proffsköket | Skrivet: Mar 29, 2015

 

Vi är alla i samma båt, vi är alla en familj. Det vet de flesta av oss som jobbar i kök eller ute på golvet. Vi jobbar fruktansvärt nära varandra i en stressig miljö och måste alla samarbeta och komma överens, trots att våra personligheter och åsikter skiljer sig ljusår från varandra.

 

Vi tar hand om varandra, hjälps åt, vi bråkar och skäller, försonas och blir osams igen. Det är som att ständigt vara på jullunch med stora tjocka släkten, där den där jobbiga kusinen som tror sig veta allt bjöd in sig själv och farbror Gösta börjar få nervsammanbrott redan innan potatisen kokat färdigt.

Kanske är du den som försöker medla och se till att alla är sams, kanske är du den lilla odågan som tänder eld på storasysters strumpbyxor och glatt ser på när kaos utbryter, tids nog så vet alla att kvällen måste tas igenom och att när alla sedan ska gå hem måste alla vara något sånär sams igen.

 

Och lite så är det varje dag, mer eller mindre.

 

En servis klagar på personalmaten, en kock blir sårad och häver ur sig något opassande, en hovmästare hör och tar diskussionen, snöbollen har börjat rulla och det ser ut att sluta i förödelse.

Men när klockan börjar närma sig 17.00 och gästerna står utanför och stampar så vet alla att nu, nu måste vi gräva ner stridsyxan, om än så bara tillfälligt, och se till att ta oss igenom den här kvällen också. För gör du inte det så är risken stor att du sätter alla, inklusive dig själv, i skiten så hårt att du kommer ha gravt mycket större problem att tänka på än vem som kan ha sagt något nedlåtande om din potatispuré.

 

Och samtidigt som att vi har alla de här interna striderna, våra ”familjefejder” om en så vill, så är vi också varandras stora stöd. När någon utomstående ger sig på någon av oss, så finns vi alltid där, alltid redo att försvara våra kollegor. ”Jag kan mobba min lillebror hur mycket som helst, men petar någon annan på honom så smäller det direkt!”. Lite den mentaliteten talar vi om.

 

Vi mot världen, det har jag hört sägas på fler tillfällen än jag kan räkna till under mina år som professionell, och det finns en sanning i det. Kanske till viss del för att vi vill ha det så, kanske för att det är så det blir när du jobbar i en sådan avskärmad bransch.

Det är viktigt att känna support, och när du kanske inte har så många barndomsvänner i branschen, eller ”blodsfamilj” heller för den delen, så kan det vara väldigt svårt att hitta den respons och förståelse du söker. Tro det eller ej, men alla kan inte relatera till hur du mår efter att ha jobbat fyra långpannor på raken och just fått reda på att hela nästa vecka kommer vara överbokad.

 

Du delar så mycket med dessa människor som du kallar kollegor. Större delen av ditt liv spenderas på din arbetsplats och du kommer gå igenom väldigt mycket med dem som du jobbar med. Jag känner kockar som jobbat när deras fruar/flickvänner har fött deras barn, som tagit sig igenom långpannor när de timmarna innan fått reda på att deras föräldrar har avlidit eller alla de som börjat dagen med att ha blivit dumpade av deras respektive bara för att komma in och köra en galen fredagsservice.

Då finns vi andra där och ger vårt stöd, på våra egna för allmänheten kanske lite konstiga vis.

 

Vi har ju bara varandra, när det kommer till kritan. Vem förstår dig bättre än din tokiga, pinsamma och jobbiga familj? Vem ska du vända dig till när allt går åt helvete?

Familjen, naturligtvis.

Tack för din anmälan!

Snart kommer du få vårt nyhetsbrev med tips och inspiration direkt från proffsköket. Håll även utkik efter din rabattkod på 25% som kommer i ett separat mejl och som gäller ditt första köp i vår webbutik. Välkommen!

Stäng
Köp