Yra och syra

Sparris på grillen, i risotton, endast sparris eller sparris med lite citronsmör till. Denna så populära och utsökta primör har verkligen sin prime time just nu. Men jag tänkte upphålla mig vid sparrissyran. Och det kan vara ett känsligt ämne, åtminstone lite privat, så en varning utfärdas.

Men först kan jag lugna er som går i samma tankar som jag gick i. Luktar det högst besynnerligt och inte alls som det brukar göra när du kissar, utan närmast apa efter att du har ätit grön färsk sparris, är det ingen fara. Det är inte dina njurar som har slutat fungera. Du är inte matförgiftad. Du är inte sjuk i underlivet. Däremot verkar det som att du tillhör de 22% av människosläktet som har den genetiska sammansättningen för att kunna uppfatta att det luktar apa om sparrisurin. Så du kanske inte ens behöver oroa dig för att nästa person på wc undrar vad du egentligen gjorde där inne. Och sparris har en vätskedrivande effekt så det där med toabesöket är ofrånkomligt.

Sparrisen innehåller en unik liten svavelmolekyl (S2(CH2)2CHCO2H) som inte finns i några andra grönsaker. Så den kallas helt enkelt sparrissyra. I mage och tarmar bryts sparrissyran ner till en radda svavel- och sulfidhaltiga sammansättningar. Det är dom som luktar apa. Och svavelföreningarna hänger med hela vägen - det är ju faktiskt med urinet som kroppen gör sig av med restämnen. Ju yngre och färskare sparris, desto starkare lukt. Alla som käkar käkar färsk grön sparris producerar svavelföroreningar i större eller mindre utsträckning. Det visar tre studier som gjordes på 80-talet. Men samma undersökningar visar alltså att bara 22% av världens befolkning bär på den kromosom som är en förutsättning för att du ska känna lukten av de här svavelodörerna. Högst fascinerande tycker jag.
​
Sugen på att odla egen sparris? Här finns massor med tips (på engelska):
Happy DIY Home – How to grow asparagus